mkfitness

Jag blir rädd och skrämd över att det finns så många människor som mår psykiskt dåligt. När jag var 17 år tog en vän livet av sig. Han var nyss fyllda 20 år. Jag minns tiden kring denna händelse om att det var i går, har satt djupa spår i mig och jag tänker fortfarande ofta på honom och det som hände. Så fort jag läser eller hör talas om någon som tagit sitt liv kommer minnen upp. För drygt ett år sedan var det Svullo och nu Johanna. Dessa två hade dessutom barn. Ibland blir jag arg och tänker att det är så själviskt att ta sitt liv och lämna sina barn, hur kan man göra det? Eftersom att jag själv har barn vet jag vilka känslor de väcker hos oss föräldrar, och undrar hur man kan göra så mot sitt barn. Min slutsats är att man måste må så jävla dåligt gånger 1000 för att frivilligt lämna sitt/ sina barn. Det är det som är så skrämmande, att en person mår så pass dåligt att man väljer att ta sitt liv. Vart är vi på väg i vårt samhälle. Den psykiska ohälsan bara ökar. Det finns så många omkring oss som mår dåligt, äter medicin för att överhuvudtaget orka leva. Det skall inte behöva vara så. Livet har ju så mycket att ge. Jag tror att vi måste dra ned på tempot, ägna oss mer åt oss själva och det som gör oss lycklig och betyder något för oss. Jag har börjat i dag; med att gå på ett yogapass. Tänker försöka hitta mig själv och förhindra dåligt mående så gott det går i vårt stressiga samhälle som ställer orimliga krav på oss. Samtidigt som man arbetar heltid skall man bilda familj, ha ett snyggt hem, laga god och näringsriktig mat, vara super smal med stora bröst, se ut som 20 fast man fyllt 30, ha ett fungerande sexliv, åka utomlands en gång om året, osv. Ekvationen går inte ihop.

/mk