mkfitness

Jag älskar min dotter Alva över allt annat på jorden. Hon är det bästa som hänt mig och det går inte en dag utan att jag tänker på hur lycklig jag är som fått denna gåva. Hon betyder allt för mig och jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så för en annan individ som jag gör för henne.

Att bli förälder till henne var ganska lätt om ni förstår vad jag menar, när hon var spädbarn var hon oftast nöjd och belåten. Hon grät sällan och ammades inte oftare än var tredje timme. Hon åt en gång under natten från det hon föddes till hon var 3 månader då hon slutade med nattmålet. Vi introducerade smakportioner när hon var 4 månader och det gick hur bra som helst, när hon var 6 månader var hon inte intresserad av att amma längre och jag slutade amma henne utan problem. Hon har alltid var trygg och det har inte varit några som helst problem att lämna henne till andra trots att hon oftast bara varit med mig och hennes pappa. Vi har kunnat lämna henne till personer som hon inte träffat så mycket och hon har alltid fixat det, bara hon har känt att jag och maken varit trygga med personerna. När vi skolade in henne på dagis gick allt som på räls. Hon var inte ledsen en enda gång. Hon lärde sig prata tidigt och redan på vårt utvecklingssamtal förra hösten sa personalen att hon var "initiativrik". Vilket är en mycket bra egenskap i det kommande vuxna livet. Redan tidigt förstod vi att hon har en stark vilja och att hon kommer att bli en tuff liten tjej. Jag är glad att hon är en "tuffing" för det kommer hon att behöva när hon växer upp i detta samhälle.

Nu har vår lilla tjej blivit 3 år och jag kan summera dessa 3 första år som att vi fått glida fram på en räkmacka. Nu har dock räkmackan börjat bromsa lite, vår solstråle har kommit in i TROTS åldern på riktigt. Det har ju såklart inte skett över en natt utan börjat redan i våras men nu är det på RIKTIGT. Hon testar gränserna nästan hela tiden, säger emot oss, vill inte göra som vi säger, STRUNTAR i vad vi säger, gör som hon själv vill. Hittar på hyss som hon vet att hon inte får göra, vill ha en reaktion av oss etc etc. Ni som själva är föräldrar vet vad jag pratar (skriver) om. Just krävs alltså massor av TÅLAMOD som förälder till Alva. Jag skulle kunna berätta 100 olika saker som vi stöter patrull på varje dag och där vi får stanna upp och räkna till 10. Ni vet, ska inte ha jacka trots att det är 5 grader, ska gå ut och leka barfota, maten är äcklig (lär sig från olika filmer), kastar saker, kläder, ned på golvet, vill inte kissa trots att hon är torr i blöjan efter en natt, vill inte ha den tröjan, vill inte, vill inte, vill inte, vill inte. Vill använda vassa knivar, vill använda stor saxen, vill sitta lös i bilen, vill springa ut i vägen trots att det kommer bilar, osv osv osv.

Jag försöker ha tålamod med henne eftersom att jag vet att det är så här att ha barn, men "även solen har fläckar" och efter 3 ensamma dagar med henne brast mitt tålamod i går och jag skrek åt henne. Visst har jag höjt rösten och skrikit åt henne tidigare men nu var det liksom på en annan nivå. På kvällen när jag inte var hemma sa hon till maken
"pappa, jag tycker inte om när mamma skriker åt mig"
Känslan som mamma är liksom "kniven rakt i hjärtat". Neeeej vad har jag gjort. Men det som är det roliga i historien är att hon kunde berätta för honom varför jag skrek och det handlade om att hon inte hade lyssnat på mamma. Hon hade också sagt att hon ska börja lyssna på mamma och pappa nu. Det känns iaf bra att hon vet varför jag blev arg men snacka om att jag hade dåligt samvete.

Man brukar säga "Små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer. Jag börjar förstå det, det ställs mycket större krav på oss som föräldrar ju äldre barnen blir. Att ta hand om ett spädbarn var "barnlek" jämfört med hur det är nu. Och jag vet ju vad som väntar oss... Många av mina kollegor har tonårsdöttrar som gör revolt, som tur är har vi ett par år kvar innan vi är där iaf.



Jag älskar dig Alva.

"Varje dag är en gåva"

/mk