mkfitness

Jag känner mig ensam och uttråkad. Det är skitväder så inte ens en promenad lockar. Jag blev nog bortskämd med sällskap under norrlandsvistelsen, gruvar mig inför den kommande helgen då makens arbetsskift är ännu längre.

Saknar någon vuxen som också är hemma med barn, två barn, ett i Alvas ålder och ett i Agnes ålder. Att träffa någon som "bara" har ett litet barn fungerar inte så bra. Alva blir svartsjuk och helt uppåt väggarna, det fungerar bättre om det också finns någon i hennes ålder som hon kan leka med. Jag vill inte utsätta henne för den påfrestning som det blir både för henne och mig om det bara finns spädbarn.

Jag mår dåligt över att jag inte är någon bra mamma till Alva nu, men det är svårt att inte bli arg då hon tex. kastar bilnycklen på Agnes, då hon klämmer Agnes hand alldelens för hårt, då hon tjatar i 10 minuter om att få en glass, då hon tjatar ytterligare 10 minuter om att få cykla till centrum med grannens flicka som är 11 år.

Jag älskar dig, Alva.
Jag älskar dig, Agnes.
Men gud vad jag längtar efter att få åka i väg och göra vuxen saker utan barn och detta faktum ger mig dåligt samvete. Jag är inte den perfekta modern som vill amma i ett år, som vill vara hemma med mina barn i fem år, som lägger mina egna behov helt åt sidan under 18 år eller tills barnen flyttat hemifrån. Jag önskar att jag och maken kunde vara hemma båda två, på heltid, det hade varit grejer det.

/mk