Nedgång och uppgång.
Tisdagskvällens inferno fortsatte, med en fyraårig dotter som trotsar och surar nästan hela tiden, tills i går. Dagen började med att hon vaknade och var sur för att jag sov. Hon ville att jag skulle stiga upp och slå på tv åt henne. Jag steg upp och bad henne gå på toaletten innan hon gick ned. Hon gick ned utan att kissa och blev arg för att hon inte fick igång barnkanalen. Hon kom upp igen, väckte Agnes och blev ännu mer sur för att jag tog upp Agnes. Hon förklarade att hon väckte henne för att hon ville leka med henne. Agnes var inte direkt på lekhumör och mest intresserad av sin morgonvälling. Alva blev sur och började gråta. När hon lugnat ned sig frågade hon om hon kunde få ta sin frukost i vardagsrummet, framför tv. Hon har aldrig fått äta inne i vardagsrummet och fick såklart ett nej denna gång också. Hon blev arg igen och började åter tjura och tillslut bad jag henne gå upp på sitt rum. Hon satte sig trappan och då försökte jag få det hela överstöckat med att fråga henne om hon ville ha gröt till frukost fick jag ett mycket surt svar tillbaka. Då brast det för mkmamman.
Jag släpade upp henne till hennes rum och skrek NU FÅR DET VARA NOOOOOOOOOOOG. Jag började att gråta och sa till maken att jag inte orkar med hennes sura humör mer och att jag vill börja arbeta. Detta hörde Alva. Jag fortsatte mitt utbrott med att tala om för henne att inte spelar någon roll vad jag gör för henne, hon är sur och arg hela tiden. Hon är sur på morgonen för att jag sover när hon vaknar, hon är sur när jag hämtar henne på dagis för att hon vill stanna längre. Hon är sur för att kompisarna får vara på dagis på måndagar och fredagar och inte hon. Hon är sur för att hon inte får pannkaka till middag varje dag. Hon är sur för att hon måste ha på sig stövlar och regnkläder när det regnar. Hon är sur för att hon måste duscha. Hon är sur för att jag måste ta hand om Agnes också. Osv, osv, osv.
Jag kände mig helt värdelös som mamma och bad mig bort, långt bort. Varför kan alla andra mammor ta hand om två barn utan problem och inte jag? Vad gör jag för fel?
Alva kom och sa förlåt när jag hade slutat gråta och sa att hon inte vill att jag skall börja jobba. Hon ville inte vara hemma med bara pappa. Vi pratade länge och kramade om varandra. Hon sa till mig: Mamma, jag har aldrig sett dig så ledsen. Jag följade med henne till dagis. Maken hämtade henne. Hon har varit som en ängel sedan dess. Jag tror att det var bra att det brast för mig, så att hon faktiskt förstår att hon sårar mig. Jag vet att hon testar gränser men jag accepterar inte hur mycket som helst.
I går eftermiddag var det babysim. Alva badade i äventyrsbadet med pappa under tiden det var babysim. Hon tyckte att det var jättekul och var nöjd efteråt.
I dag har vi haft ett jättebra dag tillsammans. Jag tog med mig barnen till öppna förskolan för första gången. Alva tyckte att det var skoj och var på ett superbra humör. Glad, artig, trevlig, rolig. Och det har hållit i sig....
/mk
Nog skämtar du väl? Tror du att alla andra klarar av att ta hand om två barn utan problem? Det kanske finns några få som har turen att vara utrustade med en ängels tålamod, men jag tror inte det är många. Själv är jag det inte. Det första halvåret var riktigt hemskt för mig, det var så himla jobbigt och svårt. När maken ringde hem från jobbet och frågade vad jag gjorde svarade jag "inget särskilt, jag försöker bara överleva". Det var verkligen så det var. Men det har blivit bättre. Sonen testar mycket nu med, men dottern klarar sig iaf lite själv nu.
Styrkekarmar!!
Jag tror verkligen inte alltid att det är bra att man biter ihop och försöker hålla skenet uppe inför sina barn! De måste få se hur man känner och det blir nog mer konkret för dem då oxå. Jag tycker att du har agerat HELT rätt mot Alva. Det är inte lätt med barn och många ggr så tryter tålamodet, ordentligt!!! I boken jag köpte nyligen så tog de upp en hel del runt 4-årstrotsen. Väldigt intressant! De sägs iaf att 5 års åldern är oftast den lugnaste åldern...så börja nedräkningen! Du verkar jätteduktig med dina barn, tvivla ALDRIG på det!!!
Trevlig helg å kram på dig...
Jag vet inte om det hjälper om jag säger att den här perioden går ändå över relativt fort. Jag har gått igenom den två gånger och har överlevt båda gångerna. Är nu inne på tredje och tro mig, det brister för mig också ibland. Man måste självklart kunna visa vad man känner för barnet och du gjorde helt rätt som agerade som du gjorde...Du är en jättebra mamma och har en underbar dotter! Kramar till er båda!